Här kommer ännu mer musik. Det finns dagar som idag då det här är det bästa, och ibland det enda, jag kan lyssna på. >>

Jag ursäktar för den extremt dåliga uppdateringen under veckan. Här kommer därför några söta och några inte fullt så söta bilder från veckan som gått och från förra helgen, tagna med mobilen.

Ett inlägg för att sprida lite glädje och få mig på bättre tankar. Här är lite av det bästa jag vet.

1. Coldplay och Chris Martin. Det är så fint så jag vet inte om jag blir lycklig eller olycklig. Jag får rysningar och en klump i magen när jag hör deras musik.

 

2. Gitarrer är det finaste jag vet, men det var kanske inte en nyhet. Det finns få saker i världen som är så fint som ljudet av en akustisk gitarr. Punkt.

3. Sorgliga filmer. När man blir ledsen av film, då vet man att den är bra. Då har den liksom påverkat mig på något sätt, och den blir värd att minnas.

4. Vänner. Människor som gör en glad. Som man kan skratta med, eller bara sitta bredvid helt tyst utan att det känns fel. Som får varje dag att kännas som ny. Det är lycka.

5. Det klassiska, sommarnätter! Sommarkvällar, sommarnätter, sommar. Att umgås, att leva, att känna sig fri. Att cykla runt i natten i shorts med sina närmaste vänner, att hoppa barfota på studsmattor när det har hunnit bli ljust ute, att ta nattpromenader, att hitta på massor galna saker som bara kan hända på sommaren, att sitta med filtar på Strömmis, äta kladdkaka och prata tills solen går ner.

Idag känns så fel. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns redan som om allt är sagt, men jag önskar att jag kunde få chansen att säga det till den som egentligen borde få höra det. Och det känns så otroligt egoistiskt och fel att vara ledsen, men jag kan inte hjälpa att det gör så ont. Jag önskar bara att det var som det ska vara, att den här dagen blivit vad den borde vara. Det är så jävla fel. Det är så fruktansvärt orättvist, och det gör verkligen ont när jag tänker på det.

Idag är det november, årets näst sista månad! Tiden går läskigt snabbt.

Vart tog de färgglada träden vägen?
Vart tog hela den här hösten vägen?
Och vart tusan tog mitt höstlov vägen?


Jag börjar bli lite rädd, jag tror jag håller på att falla in i någon slags depression?!? Jag lyssnar lite för mycket på Kent och tänker lite för mycket, som alltid. Kanske är det bara det äckliga höst/vintermörkret som håller på att ta över min värld?

Hur som helst. Jag hade ett fint höstlov, och jag är väldigt tacksam över mina otroligt fina vänner som gjorde varenda dag så otroligt bra!
Och ett särskilt tack till en vän för en natt som igår. Det känns tryggt att ha vänner som kan lysa upp en mörk natt på distans, med bara några ord. Tack.

Nu är kvällen slut och det var en rätt bra kväll faktiskt. Lite promenader, lite fina berättelser (bland annat om Bamse med danskt tal och om en banan som pillar sig på skalet), lite människor som släckte ljuset och låtsades att de inte var hemma, lite kladdkaka, lite trevligt sällskap och sedan satt vi några stycken ett bra tag i kylan på verandan med mys.

Nu är jag yr i huvudet och borde sova. Imorgon bjuder kvällen på Halloween-fest, och det är svåååååårt.